vad klassas som doping?

Något jag råder alla där ute i hästvärlden är att kolla upp om de salvor, liniment etc ni använder innehåller några dopingsubstanser eller andra ämnen med karenstider.

Det hör med doping är en rikgit djungel och att veta vad man får och inte får är inte lätt. Gå in på Svenska ridsportförbundets hemsida, fliken tävling och sedan underkategorin Antidoping för att hitta listor med karenstider och all annan info man kan tänkas behöva.

Under löshoppningskvalen på Breeders spanade jag in ett gäng fina 3-åringar. Jag gjorde en liten egen bedömning av dem och jämförde det sedan med domarnas kommentarer. Mycket överensstämde och nedan kan du läsa om vad jag kom fram till. (fast ni får inte läsa hela texten)

Cyanid hette nästa häst, en brun hingst efter Cyklo, undan Melody Mint och ue. Irco Mena. Han var väldigt pigg och nervös/tittig i början, men coolade sedan ner sig. Han hade bra balans och täckte mycket mark i galoppen. Han hade ett stort, fint hopp med god teknik. Ibland hoppade han alldeles för stort på hjälphindret och fick då ev för kort distans till huvudhindret, men på något sett lyckades han kravla sig över även de största hinderna. Han hade behövt lite mer egen bjudning och för den sakens skull var hans piskförare inte särskilt bra; hon stressade och jagade på en massa. Cyanid, min favorit av de jag såg, gick vidare till finalen.

Dagens sista start hette Turmalin. Han var en brun hingst (varför lyckades jag bara se hingstar?) med Tornesch, Clara och Landlord i stammen. Turmalin var välmusklad och i gott hull, men något valpig i utseendet. Han hade ett bra temperament och var nyfiken, men ibland lite okoncentrerad. Han hade en balanserad galopp och säker taxering och hoppade dessutom bra, med ett stort hopp. Turmalin gick vidare till finalen där han kom tvåa.

Bilden har inte ett svatt att göra med texten. Min löshoppningsbild jag trodde jag fottade för att visa upp här var borta.. Förresten, bilden föreställer en frusen kaninpellets.

När man väljer bett, kan man inte bara lyssna på experternas råd utan se vad sin egen häst kan tänkas behöva. Med alla bett är storleken viktig. Bettet ska sticka ut ungefär ½ cm vid vardera mungipa, för att inte knipa hästen i munnen. Det kan även vara bra att byta bett lite då och då, eftersom alla bett trycker på olika ställen.


Odelat gummibett
Ett rakt bett är något skarpare än ett vanligt tvådelat bett. Att det är ett gummibett gör effekten något mildare. Eftersom det är oledat får man en eftergift på ena sidan om man tar ett tygeltag på andra. Man måste även passa upp när bettet böjar bli gammalt, eftersom gummit kan hårdna och spricka. Det är då lätt att det nyper hästen i munnen. Vissa hästar får brännsår av gummibett. Passar extra bra till hästar som behöver avlasta lanerna och/eller har tandproblem.


D-bett med kopparrulle
Ett D-betts raka sidor förhindrar bettet att åka igenom munnen och ger även en liten hävstångseffekt. Bettet är tredelat enligt den mildaste varianten, med en rörlig kula i mitten. I det här fallet är den av koppar, och smakar därför mer sött, vilket gör att hästen tuggar bättre. Passar till starka hästar som inte vill tugga på bettet.


Tvådelat bett med parerstänger/Fullcheck
Parerstängerna förhindrar att bettet dras igenom hästens mun och ger ett tryck på sidan av mulen, när man tar ett ledande tygeltag. Det gör hästen mer lättsvängd. Att det är tvådelat gör att man kan arbeta med de två tyglarna var för sig. Passar svårsvängda hästar.


Pessoabett
Ett pessoabetts skarphet kan man själv ändra, genom att flytta tyglarna. Sätter man de längre ner i ringarna, blir bettet skarpare. Bettet har hävstångseffekt och eftersom det saknar kindkedja kan det lätt bli för mycket. Duktiga ryttare kan dock rida på pessoabett utan problem, om de vet hur mycket de får ta. Bettet passar till hästar som behöver variera skarpheten i bettet ofta, kanske pga att de är ojämna i humöret.


Pelhambett
Pelhambettet är ett skarpt bett med hävstångseffekt. Det används med kindkedja. Bettet fungerar som ett förenklat kandar. Har man låga händer är det som ett vanligt tränsbett, medan höga händer peverkar stången och ger starkare effekt. Finns i många olika varianter med eller utan tungfrihet. På ponnytävling ska bettet ridas med deltatygel, annars kan man rida med två tyglar. Används mest på heta hästar som man inte lyckats skola.

Trial and error

Att pröva sig fram för att hitta beteenden som är lönsamma i en viss situation, har vi nog alla gjort någon gång. Men att detta är en väl beprövad inlärningsteknik visste du kanske inte. Om du tror att det finns något mer du kan lära dig om detta, föreslår jag att du läser vidare.

Inlärningsmetoden Trial and Error, som på svenska kallas "Försök och misslyckande" eller "Försök och felmetoden", går ut på att hästen på eget initiativ lär sig slumpmässigt utvalda beteende genom positiv eller negativ förstärkning. Alltså provar hästen olika beteende i olika situationer tills den hittar ett den får respons på. Om responsen är en belöning, kommer hästen troligtvis utföra beteendet oftare.

Vid inlärningsförloppet kommer felaktiga eller ineffektiva beteende successivt försvinna eftersom de inte leder till framgång. Den här principen är densamma som ligger bakom naturligt urval, och exempelvis vilda hästar har stor nytta av den. Inte bara hästar utövar trial and error, inlärningsmetoden förekommer även hos exempelvis katter och människor.

Psykologen Edward L. Thorndike var den första att experimentellt studera Trial and Error. Samtidigt utförde ryssen Ivan Pavlov experiment med betingare reflexer hos djur och lade därmed grunden för behaviorismen. En annan psykolog, B.F. Skinner, knöt sedan samman Thorndikes teori med behaviorismen, samt utvecklade deras teorier. Då skapade han begreppet Operant betingning, även kallad instrumentell inlärning, vilket var en utveckling av behaviorismen. Trial and error är en form av instrumentell inlärning, där man lär sig genom att göra något om och om igen och misslyckas, men tillslut lyckas. Exempel på sådana saker är att lära sig cykla och simma.

Ett exempel på trial and error är hästar som sparkar i boxen vid fodring. Om man skriker eller slår till hästen för att den ska sluta, lär det troligtvis inte ha någon effekt i det stora hela. Kanske slutar hästen sparka en liten stund, men i längden kan den tänka sig att stå ut med obehaget bara den får sin mat. Tillslut kommer fodraren tröttna på sparkandet och ge hästen mat tidigt, alltså har hästen fått en belöning för sitt beteende genom positiv förstärkning.

Ett annat exempel är en lös häst i paddock (som människan arbetar med på något sätt). Hästen kan försöka att rymma och om den lyckas, har de fått en belöning genom negativ förstärkning (det jobbiga arbetet har tagits bort). Om man fångar och tvingar tillbaka hästen till paddocken, kommer den rymma igen och igen.

Att hästar testar beteende genom trial and error är både bra och dåligt. Det negativa är att hästen lätt framkallar oönskade beteenden. Det positiva med trial and error är att vildhästar lätt hittar nya beteende som är gynnsamma för deras välbefinnande.

När man vill tillämpa Trial and Error-metoden, för att lära hästen något nytt, krävs det inte att man är något proffs. Det enda man behöver tänka på är att ge hästen belöning vid precis rätt tillfälle, det vill säga inom 3 sekunder efter att hästen gjort rätt. Kommer belöningen senare, kommer hästen inte förknippa det rätta beteendet med belöning, vilket leder till att hästen inte självmant kommer utföra det rätta beteendet nästa gång man tränar.

Man kan belöna hästar på två sätt: positiv och negativ förstärkning. Det förstnämda går ut på att man lägger till något bra, som till exempel en klapp eller något positivt man säger (och tonfallet är då det viktigaste, inte själva ordet). Negativ förstärkning innebär att man tar bort något dåligt, exempelvis lättar man i handen eller med skänkeln.

Även om Trial and Error-metoden är en av de enklare att använda, kan mycket gå fel. Är man ovan kan det vara svårt att veta exakt när hästen gör rätt och då även när man ska berömma. Berömmer man vid fel tillfällen, finns det en risk att man uppmuntrar felaktiga beteende och nästa gång hästen gör denna felaktiga saken, kanske man bestraffar hästen för något man gången innan uppmuntrat. Det finns alltså en viss risk att ge dubbla signaler, vilket inte underlättar. Man måste helt enkelt alltid vara konsekvent och känna när man ska berömma.

Sammanfattningsvis vill jag förklara vikten av att förhindra oönskat beteende så snabbt som möjligt, för om hästen vänjer sig vid ett felaktigt beteende blir det sedan allt svårare att lära rätt.

Det var en gång en häst. En häst med ett utseende likt en sagofigur och en styrka likt sprit. Hästen hette Marengo och han var den franska kejsaren Napoleons favorit.

Marengo föddes år 1793 i Egypten och han växte mest troligt upp på det berömda stuteriet El Naseri. Som sexåring importerades han till Frankrike och hamnade där i kejsar Napoleons stall. Den vita arabhingsten var väldigt liten, bara 146 cm i mankhöjd, men han passade den kortbenade kejsaren perfekt. Napoleon var ganska hård i sin ridning och tvekade inte att pressa hästarna. Sträckor på 130 km kunde avverkas på fem timmar! Detta var något Marengo klarade galant; han var riktigt starkt både fysiskt och psykiskt. Dessutom var han väldigt snabb och kvick, och inte det minsta rädd vid skottlossningar. Både häst och ryttare var alltså fyllda av mod, ända ut i fingerspetsarna.

Napoleon red fullblodet för första gången under slaget vid Marengo. Hingsten var då odöpt, men fransmännens segrer ledde till att Napoleon fäste sig vid hingsten och beslöt sig att döpa den till Marengo, efter slaget. Därefter bar den tuffa hästen Napoleon i många slag, bland annat Austerlitz (1805), Jena (1806) och Wagram (1809). Hingsten blev sårad åtta gånger under sin karriär, men lyckades alltid återhämta sig.

Napoleon och Marengos sista slag tillsammans var vid Waterloo år 1815. Den långa och tuffa vandringen dit hade tagit på Marengos krafter och Napoleon låg i underläge jämfört med engelsmännen, så förutsättningarna var inte de bästa. När Napoleon snabbt behövde fly, orkade Marengo inte bära honon längre. Hingsten lämnades kvar på krigsfältet och togs där hand av engelsmännen. Han fördes till England av lord Petre, som sedan sålde honom till general J.J. Angerstein vid grenarsjärgardet. Marengo sattes i aveln i New Barnes i närheten av Ely vid 27 års ålder. Det var inget lyckat försök och några föl blev det aldrig. 38 år gammal dog han.

Hela Marengos skelett, bortsett från en hov, finns bevarat på National Army Museum i Sandhurst. Av hoven tillverkades en snusdosa som skänktes till officerarna, vid gardesbrigaden, av general Angerstein.

av Melinda, M_N