Som ni vet skulle jag tävla idag. Men nej, så blev det inte.

Vi packade alla grejer, lastade Velle och körde glatt iväg. Efter några hundra meter, utanför Agelunds uppfart, gungade hela släpet och Velle sparkade konstant. Vi stannade och jag gick för att titta till henne. Det var ett par panikslagna ögon jag mötte och Veleda tryckte upp alla ben mot mittväggen, för att lägga all sin tyngd på ytterväggen.

HOLY SHIT! hann jag tänka, och så vinkade jag till mig mamma.

Vid den utlastningen bröt jag mot allt om säkerhet och lastning vi lärt oss på Flyinge, men nöden har ingen lag. Utan varken hjälm eller handskar roffade jag åt mig närmsta grimmskaft, och mamma öppnade bakluckan samt lossade bommen. Under tiden panikade Velle mer och mer, hon satte sig nästan ner i släpet! När hon sen kände att hon kunde gå ut, backade hon snällt.

Det var bara till att gå upp på Agelund och leda runt Velle där. Mamma ringde och avanmälde tävlingen, inte en chans att vi skulle kunna ta oss dit. Så efter att fått på Velle träns och longerlina med kedja, och jag hjälm och handskar, promenerade vi sedan hem till Fridhill (typ 2-3 km?). (Vi lastade henne dock innan och lät henne stå i släpet en stund för att inte ta med sig för mkt obehagliga minnen)

Turligt nog slog Velle bara upp ett litet, ytligt sår på ena bakkotan. Hon kan ju inte ha transportskydd på sig; hon tar bokstavligen talat av sig dem.

Efter att ha fixat klart i stallet och ridit Velle lite (vilket för övrigt gick dåligt), passade jag på att agera groom till en kompis på stallet, som skulle till samma tävling och hoppa 110 cm. Hon red en snygg dubbelnolla och kom precis utanför placering.

Vad mer kan jag säga? Jag åkte hemifrån vid 11 och var hemma lite efter 20 (härligt med långa stalldagar!), vi såg minst 17 fasaner på väg dit & hem, och jag har idag sagt ordet Exakt ett oräkneligt antal gånger.

Ja, det går inte alltid som man tänkt sig!